Tack vare Marcus peppning och sällskap blev mina löparskor invigda ikväll.

Först nattade jag min Lillfis med sagoläsning och gos. När han sov sött gav vi oss iväg.

-Det går bra mamma
- Jag vill kräkas
- Nu kämpar vi på, du är jätteduktig.


Vilken tur för mig som har en femtonårig som sporrar mig till att springa. Som ville ha med mig på en löparrunda.

Jag ville kräkas. Mitt huvud höll på att sprängas och fötterna kändes som om de domnade bort från mig. Inte såg jag några fina löparkläder framför mig heller. Allt jag kunde tänka på var att det vore så skönt att kunna springa hela rundan utan att stanna. Utan känslan av att vilja kräkas.

Hur lång sträcka jag sprang har jag ingen aning om. Så ointressant, då det viktiga  för mig var att komma igång.

Väl hemma stretchade vi tillsammans jag och min son. Nu väntar duschen.

Tack snälla Marcus!