Att vilja men inte kunna. Att pröva fastän man vet att det inte kommer att funka. Att tvingas till att lyssna till sin kropp som bestämt säger ifrån. Allt detta har Marcus erfarit idag



Under sista matchen igår blev Marcus fälld och skadade sig. I direkt anslutning till att han reste sig grinade han illa. Att han skadade sig var något jag fick veta först sent igår kväll. När han kom hem var hans ena hand galet svullen och han kunde inte röra lillfingret.

Till ishallen åkte han som vanligt imorse. En sista match skulle spelas i elitcupen. En match mot HV71. När jag och Melker anlände till ishallen ca 30 min innan matchstart var han inte ombytt. Förnuftigt och ledsamt på en och samma gång. Spelsugen så spelsugen var han. Så pass att ungen går och byter om och går på is iallafall.

Under uppvärmningen grinar han illa. Jag ser från läktaren att det inte kommer att gå, han kommer inte att klara av att spela. Jag ser på honom att han innerst inne också vet detta.

Ett byte klarar han av, därefter lämnar han isen. In i det sista stannar han kvar i båset. På bilden ser ni honom stiga av isen för att byta om. Han gjorde ett tappert försök, ville så gärna.

Matchen mot HV71 var grymt bra och SSK avslutade snyggt genom att vinna.



Marcus var redan som riktigt liten en idrottskille. Melker har inte visat ett dugg intresse. Melker är en kreativ liten kille som gillar att lyssna på musik och pyssla. Nu i dagarna har det dock börjat framträda ett intresse för att sparka på en boll och på lördag börjar han på skridskoskola i SSK.s regi. Det ska bli spännande att se om även han blir en idrottskille.

Nu väntar jag snart hem min skadade hockeyspelande son. Honom måste jag försöka övertala att åka till närakuten. Handen behöver röntgas. Det kommer han inte att vilja.