Hej alla, att vakna upp i sängen på landet är så mysigt tycker jag & Melker. Att vädret  idag synes vara mer höst en vår/sommar spelar oss ingen roll. Landet är lika härligt och avkopplande ändå!

Idag den 6 juni har vi Nationaldag i detta land. Denna dag har även för mig en annan betydelse, en mycket ledsam sådan. Den 6 juni 1993 fick vi ett samtal från Södertälje sjukhus. Den som ringde informerade oss om att det var dags att besöka pappa som slutat kissa. Att sluta kissa innebar för pappa, och oss, att slutet var nära. Det var dags för oss att ta farväl.
Vi syskon och mamma åkte till sjukhuset. Minns att sträckan mellan Tumba & Södertälje var hemsk.
Vi samlades runt pappas dödsbädd. Fem syskon och mamma, förkrossade som få. Minns min ena systers skrik av fötrvivlan. Allt var bara så tungt och svårt.
Det jag minns allra starkast denna dag var känslan som fullständigt överaskade mig. Vi hade tagit farväl och skulle bege oss hemåt med våran sorg. Hela världen och livet hade stannat upp för oss. Steget ut från sjukhuset kändes så otroligt märkligt. Utanför sjukhuset var det fullt av liv. Människor som gick, sprang. Människor som var glada. Bussar och bilar som körde på vägarna. Detta slogs emot mig. Känner nu att jag har svårt att förmedla till er känslan jag hade i kroppen då. Trots att livet för en stund stannat upp, pågick det ändock framför oss. Först när jag gick ut från sjukhuset blev detta klart och tydligt. Tiden som väntade oss efter denna sorgliga dag var under en lång tid mycket svår.

Pappa fick endast bli 59 år. Han har ett antal barnbarn som han aldrig fick träffa och lära känna. Oerhört sorgligt. När pappa avled så ung förstod jag vikten av att vara glad över födelsedagar. Att fylla år innebär att man fått ett år till. En födelsedag för mig innebär såklart att jag blvit äldre, men även lyckan av att just fått bli, ett år äldre. Tror inte att jag kommer att drabbas av någon åldersnojja i framtiden.

Livet går dock vidare och pappa lever med oss var dag trots att han varit borta sedan 1993.