Jag är som bekant inte en akademiker. Detta tror och förstår jag först nu kommer att ligga mig till last i mitt fortsatta yrkesliv.

Jag är äldst i en syskonskara om fem. Ingen av våra föräldrar är / var akademiker. Mamma var hemmafru och pappa började arbeta  som mycket ung. Pappa var alkoholist vilket präglade vår uppväxt. Pappa var chef och en mycket stark  och duktig ledare, detta utan att  ha någonsomhelst utbildning  för detta

Jag hoppade av gymnasiet då jag hade en sådan längtan efter att arbeta och tjäna egna pengar. Stark längtan efter att flytta hemifrån och bli självständig. Vid 22 års ålder blev jag mamma för första gången. Innan dess hade jag hoppat av gymnasiet och hunnit plugga in gymnasiekompetensen på Komvux.

Som person är jag stort behov av att känna trygghet så har det alltid varit. Att ta tjänstledigt för studier och samla på mig studieskulder var ALDRIG ett alternativ för mig. Jag var mamma och kände en rädsla för att binda upp mig med lån.
Det var ett beslut jag fattade då och det får sota för nu kan jag känna. Dock var det på den tiden (låter som jag är urgammal) inget krav om att man skulle vara akademiker för att få ett bra jobb eller för att få en god löneutveckling. Jag har inte tidigare känt att jag ha behövt en aklademisk utbildning. Egentligen gör jag inte det idag heller ,men jag kan se att betydelsen av en sådan utbildning är stor idag för den som vill göra karriär och få en god löneutveckling. Jag har mina fel och brister men känner att jag utför mitt jobb så bra som jag bara kan. Inga poäng i världen skulle förändra detta.

Jag vet att jag gör ett bättre jobb än vissa akademiker. Ska de ha bättre lön än mig för att de har fler poäng än mig ?
På ett sätt kan jag förstå tänket och på ett annat inte. Lön efter prestation när blev det fel ?
 
Ska jag som arbetat i samma branch i snart 21 år inte få ha en fortsatt god utveckling, stå tillbaka för att akademiker ska gå före, fastän jag är bra på det jag gör och värd en fortsatt utveckling. Ska jag ha sämre lön fastän jag gör ett bra jobb ?

Det jag redogör för ovan skrämmer mig massor och jag hoppas att de som har makten över uttagningar till utbildningar, de som anställer samt de som lönesätter kommer se förbi att jag inte är en akademiker. Att de ska ge mig en fortsatt chans till en god framtid, Självklart finns det fler chefer som precis som mig inte är akademiker,  men som man borde vara rädd om trots detta.

Mina barn är således inte  heller uppväxta med akademiker som föräldrar. Till dem och alla andras barn vill jag säga följande:

1. Se till att kämpa på i högstadiet, betygen kommer att ha betydelse.
2. Om du är skoltrött, hoppa inte av gymnasiet. Gymnasium är ett krav till och med för ett arbete på Mac Donalds.
3. Plugga på högskola alternativt universitet. Inte nödvändigt direkt efter gymnasiet, men vänta inte alltför länge.
4. Plugga språk,. Hade jag förstått vikten av detta hade jag sett till ha bättre kunskaper i engelska både vad det gäller tal &  skrift. Att kunna språk öppnar dörrar i framtiden.