Jag har under en tid gått i väntans tider. Det är jobbigt att göra det. Ovissheten har varit svår att handskas med.
Ikväll äntligen kom telefonsamtalet som jag väntat på. Nu vet jag lite, men ännu inte allt. Men lite duger alldeles gott för mig, för nu. Plötsligt finns det hopp och en tro på att allt ordnar sig.

Igen skriver jag i gåtor. Men inom sinom tid kan jag skriva (lite) mer i klartext.

Gläds med mig ändå är ni snälla.