Jag åt grötfrukost med min hockeyspelande son innan han åkte iväg till ishallen. Han fick skjuts dit idag vilket gav mig möjlighet att göra lite nytta. Passade på att åka iväg till sopsorteringen samt pantade jag även våra burkar och petflaskor. Så skönt att ha detta gjort!

Väl framme vid ishallen umgicks jag med hockeyföräldrar över en kopp kaffe. Trevliga människor. Någon av dem var nykär och någon av dem längtade efter kärlek osv. Man hinner avhandla en hel del :-)



Rysslands målvakt. Kort i rocken men så himla duktig.



Våran målvakt. Normalstor, och även han väldigt duktig.



Min son in action. Trötta ben var det många i vårat lag som hade. Det märktes väl på isen.
Trots trötta ben blev det vinst med 5-3.
Med vetskap om att andra matchen för dagen skulle spelas antingen kl. 15.00 eller kl.17.00 åkte jag hem emellan.

Har pratat med min Lillfis som var på ett strålande humör. Han avslutade samtalet med att säga  - Vi ses imorgon mamma. Pratade även med Kärleken som inte var lika säker på om de skulle åka hem idag eller imorgon. Det visar sig.

I skrivande stund förbereder jag min middag. Tänk att jag ätit middag endast i sällskap av mig själv under flera måltider nu i påsk. Tvärtemot vad de flesta andra har gjort. Men det har varit helt okey. Helt okey för att jag har en familj. Jag är inte ensam, de är bara inte här hos mig just nu.

Innan det är dags för mig att bege mig till ishallen igen ska jag ska jag sätta mig i min brassestol och njuta av solen som är på besök.



Matchen mot SDE blev en total överaskning. Inte bara för oss i publiken utan även för grabbarna på isen (i bägge lagen). Vi hade räknat med storstryk men överaskade genom att ge dem en sjuhelsikes match. Grabbarna tog motståndarlaget på sängen fullständigt genom att bjuda på ett tufft motstånd. Ca 2 minuter kvar att spela var vi i underläge med 1-2. Målvakten togs ut för att få sex utespelare på isen och då gjorde SDE mål. Matchen slutade med förlust för våran del, men vi gick ändå därifrån som vinnare. Så kan det vara i ishockeyns värld. 

Under matchen fick Marcus  en smäll mot struphuvudet det såg jag. Han grinade illa för en stund men var snart ute på isen igen. Snart därefter gav han en av motståndarna en riktig kyss och lyckades skada sitt eget knä. Hur illa det är vet jag inte då vi inte träffats ännu. Men illa såg jag att det var. Blev nästan förbannad över att han fortsatte att spela. Kanske blir det ingen sista match för honom imorgon. Time will tell.

Jag har pratat med med Lillfis en gång till. Längtan börjar nu bli stor för oss båda. Ska bli så skönt att få krama om honom imorgon. Det är härligt att längta och härligt att ha någon att längta efter.

Det tar på krafterna att gå på ishockey, jag är helt slut :-)

Tack för att du orkar läsa dessa inlägg om mina dagar i ishallen. Men dä e mitt liv de sä :-)