Den 6 juni 1993 avled min älskade pappa 59 år gammal på Södertälje sjukhus. Det var en mycket sorgsen dag. Dagen i sin helhet finns klar för mig i mitt minne. Jag minns (nästan) allt. 

Jag minns samtalet från sjukhuset. Jag minns resan dit. Jag minns när vi kom in i rummet hos pappsen. Jag minns alla tårar och frustration. Jag minns hur vi alla (jag, mamma och mina syskon) reagerade. Jag minns patienten i rummet bredvid. Jag minns kyssen på pannan jag gav. Jag minns när vi lämnade honom. Jag minns känslan när vi kom ut från sjukhuset. Jag minns resan hem. Jag minns när vi steg ut ur bilen. Jag minns våra närmaste grannars reaktion. Och jag minns all dessa blomster som mamma fick via blomsterbud.

Jag minns hur svårt allt detta var. Här sitter jag nu många år senare och gråter en skvätt över dessa minnen.

Av mina tre barn var det bara Malin som fick lära känna sin morfar. Tyvärr fick de så kort tid tillsammans.

Min pappa dog på tok för ung. Efter det lärde jag mig att man ska vara glad över att fylla år. Man skall vara tacksam över att man blivit ett år äldre.

Då pappa avled på självaste Nationaldagen flaggas det alltid på dödsdagen. Det känns fint.