Tankar från igår
Mina tre barn är planerade allihopa. Efterlängtade och varmt välkomna.
Ska dock erkänna att jag var färdig med baranfödandet innan jag träffade Kärleken. När vi fann varandra gjorde jag en omvärdering och lilla Melker kom till världen.
Under graviditeten med Melker funderade jag ganska mycket på om jag skulle orka. Orka lära, och ge honom allt de mina två äldsta fått. Vaknätter, cykla m.m.. Jag hade gjort resan med bebis två gånger tidigare och var då betydligt yngre än jag var när Melker skulle komma till oss.
När han väl var hos oss tänkte jag att han var gräddet på moset. Vårat Kärleksbarn. Jag var inte för gammal.
Alldeles nyssens har jag beskrivit min minsting som alldeles underbar. Klok, lugn, trevlig, omtänksam, go och rar. Lätt att ha att göra med. En fin pojke.
Igår kände jag att jag inte kan ge den beskrivningen av min lille son längre, inte precis just nu iallafall. Hoppas att jag snart kan göra det, jag vill ha honom tillbaka.
Igår: Ville ha Scooby Doo film och sprang runt i affären och bara ville ha den. Tog tid innan han gav med sig.
Ville ha en Scooby Doo tidning. Skulle bara ha den. Vi gick ut ur affären, inte han. Vi väntade ut honom, han kom inte ut ur affären. Jag gick in med bestämda steg. Han tog tidningen och sprang runt i affären. Till slut fick jag fatt i honom och fick ta bort tidningen från honom. Detta mot hans vilja. Bära ut honom från affären fick jag också göra. Han vägrade att stiga ur bilen när vi kom hem. Sa till honom 10 gånger att gå ut ur bilen. Näpp, ville han inte. Väl hemma vägrade han gå in. Han sprang till lekplatsen och klättrade upp på ett rör (högt upp). Jag nådde (bra att vara 180 lång). Bar in honom. Han skulle inte klä av sig... Sen gick det över.
Igår kände jag att kanske är jag för gammal iallafall :-)
Är det någon som kan känna igen sig i att ens barn är de som kan locka fram ens sämsta sidor. Sidor man inte visste att man hade innan man fick barn?
Jag älskar mina barn tro inget annat. Är lite trött på detta trotsande, bara.
När jag minns tillbaka så hade jag en liknande period med Malin när hon gick i sex-års. Då var jag tvungen att prata med fröknarna. Jag var livrädd att hon var som hon var hemma även i skolan. Det var hon inte. De kände inte igen beskrivningen alls. Malin som tonåring var INGEN lek. Men, det är ett avslutat kapitel nu :-)
En ny dag har vi framför oss. Idag skall jag vara pedagogisk om det trotsiga försöker ta överhanden här hemma.
Pedagogisk får således bli dagens ord.
Själv har jag helt glömt bort att jag varit där du är. Min utmaning är hur man på ett pedagogiskt sätt får stora ungar att fatta att man plockar upp badlakan/ridgrejer/hårborstar/glas/brödsmulor efter sig själv. Grrr, tar enormt mycket av min energi.
Jag som var en sån underbar tonåring? :)
Barnen har helt klart en förmåga att få en att reagera mycket starkt både på ett positivt och negativt sätt. Det är det som är det underbara, men också det väldigt jobbiga med att vara förälder! Håll ut snart är trotset över och det blir underbart igen :) Stor kram
Marie KJ,kanske har du aldrig varit där jag är. Jag kan exempelvis inte minnas att Marcus var trotsig på samma sätt som Malin och Melker var och är.
När det gäller dina bonusbarn förstår jag precis. Har som bekant en dotter. Hon tar alltid min borste för att använda den och aldrig lämna den åter :-)
Malin, underbar = not :-)
2barnsmamman, tack för att du påminner mig om att det finns ett hopp :-)
