Berörd
När de bröt upp stod han ensam kvar med en stor trea. Jag satt i min lilla etta och var i behov av en större lägenhet varför vi sonika bytte lägenhet med varandra. Sen hördes vi inte av igen.
Då kan man tänka sig att det skulle vara lite roligt att springa på varandra efter så många år. Men det var det inte. Jag blev illa berörd av det jag möttes av. Detta har jag burit med mig nu en tid. Burit med mig att fundera på.
Han är två år äldre än mig. Vilket innebär att han är 45 år. Men det sorgliga är han såg ut att vara närmare 70. Han gick som en gammal farbror, äldre än 70. Han var gråhårig på gränsen till vit. Han kunde inte greppa pennan. Han såg extremt dåligt då ena ögat inte var friskt. Han pratade segt. Jag såg hans kamp.
Så fruktansvärt hemskt.
Då en glad kille som skrattade sig igenom livet. Mörk, lång och ganska så snygg. Nu en skugga av sitt forna jag.
Det var som en dålig film. En film om någon som åldras extremt mycket fortare än normalt. Jag hade svårt att ta in mitt möte med honom.
Så ung och så märkt av att ha drabbats av stroke två gånger.
Jag blev illa berörd och fick en anledning att tänka över mitt eget liv. Det liv jag lever. Jag kom fram till att jag måste ta bättre hand om mig.
Ni som följer bloggen vet att jag nu gör mina försök (igen). Detta genom att ha börjat motionera. Dock är det inte helt lätt att få ihop det tidsmässigt.
Jag går upp kl. 05.00 för att vara på jobbet helst 06.30 men senast kl. 07.00. Träna innan jag åker till jobbet finns inte på kartan. Igår kom jag hem från jobbet hjälpte till med kvällsbestyren som middag, tvätten, nattning och annat som hör familjelivet till. Tog mig ut på en powerwalk kl. 21.30. Kom i säng 23.30 för att gå upp kl. 05.00.
Detta funkar inte för mig. Det blir för lite sömn.
Här finns något att klura på. Måste hitta en bättre lösning för mina pw. Måste skriver jag för att jag känner att jag verkligen måste komma igång med att motionera och på så sätt ta bättre hand om mig.
Att leva varje dag som om den vore den sista det tror jag knappt går. Men nog vore det klokt alltid.
Sköt om er där ute i cyberrymden.
Jag förstår att du blev berörd... det biter tag i mig bara när jag läser detta.
Du har så rätt i att vi måste ta hand om våra kroppar. Här har du en till som behöver det!
Jag förstår att det är tight i schemat... hur ser möjligheten ut att träna en stund på lunchen? Inte för att jag vet om jag hade fixat det, men det kan ju vara en tanke.. heja dig!!!
Ska nog ta en kvällspromenad nu...
Bra inlägg!
KRAM
Det var tungt att läsa.
Livet blir ju lättare när barnen blir större och klarar av mer. Jag började att träna på F&S i våras 2 ggr i veckan först. Då åkte jag direkt från jobbet dit. Sedan blev det 3 ggr i veckan och då var det en söndagkväll. De andra dagarna stod jag för markservicen. Nu är det tyvärr sommarschema och det är mycket glesare tider.
Är det alltid du som hämtar?
Stor kram LiseLotte
Vad tragiskt med mannen... Olika falla ödes lott, vi ska vara tacksamma över att våra kroppar fungerar som de ska, men det tänker man alltför sällan på...
Låter som du har superjobbiga dagar, upp tidigt och hem sent, oj oj. Och samtidigt ska försöka få in ett motionspass där också... Det verkar inte lätt.
Stor kramiz aka
ibland tar livet en på olika vägar som jag tror att vi ska lära oss något av. Jag förstår att det var ett tungt möte att se ens vän drabbad av stroke o dess biverkningar. När vi stöter på livets svårigheter så vaknar man till o börjar fundera över sitt egna. Jag brukar känna en så stor tacksamhet för livet o dess väg o att jag har något att lära om mig o min väg.
Lycka till på din väg med allt vad du företar dig.
kram Åsa
Förstår att du blev illa berörd av ditt möte honom. Det är viktigt att ta hand om sig, men jag vet att det är svårt...själv har jag slutat med mina promenader jag var så duktig på när jag var sjukskriven. Det är synd:(
Hoppas att du får en skön midsommar!
Kram Helena
Älskade LottaPotta! Nu är det du som lyssnar på mig!
Du röker inte, är mycket sparsam med alkohol, har absolut 0 gram övervikt.
Snälla sluta upp ned ditt dåliga samvete, DET är skadligare än att du inte tränar. Du är ju för i bövelen en rörlig och sund människa!
Kram från mig
Bra där Marie KJ. Jag misstänkte att det var så.
SLUTA GENAST ATT OROA DIG!
Säger jag med.
Det är inte alla som kan åka ut till en landställe och hämta kraft. Det är ju lisa för själen det :))
Det finns dem som tränar och får sjukdomar ändå.
Det ordnar sig... om du ser till att du rör dig, sån där vardagsmotion så är det lugnt tror jag. Däremot förstår jag känslan. Möten som rör en djupt i hjärteroten skam an bära med sig. Funderar på och låta dom hjälpa en att prioritera. Kram
Vilket svårt möte, det förstår jag. En sjukdom kan förändra en människa helt och hållet. Jag hoppas han har stöd och support, får hjälp om han behöver.
Ja, tyvärr vet ju att vissa saker inte är så bra...ändå gör vi dem. Av kommentarerna att döma, tar du väl hand om dig och är i god form ;) Du kanske är lite tuff mot dig själv? Små förändringar är också bra. Kanske en PW på helgen och alternativ motion andra dagar eller någon dag om du känner att tiden inte räcker till i veckorna.
Det var också trevligt att få veta att du heter Lotta! Det gillar jag
Kram
Vissa saker i livet kan verkligen skaka om.
Man blir påmind om att vissa saker inte går att ta för givet. Hälsan tex, den är viktig och en sund och bra livsstil kan förändra mycket.
Kan tänka mig att ditt möte med killen var svårt, att se förfallet och att livsgnistan kanske försvunnit. Man vill ju liksom hjälpa...
Önskar dig en fin Midsommar, Lotta!'
kram Tina
speciellt att träffa någon som man inte sett på så lång tid :)
Oj vilket möte, förstår att det var jobbigt men håller med ovan, det är lätt att oroa sig för mycket och det mår man inte bra av heller.
Men jag oroar mig själv mycket så jag kanske inte ska säga så mycket :) Svårt att låta bli.
Även fast jag inte har någon allvarlig sjukdom eller övervikt så är det viktigt med motion. Promenader låter lätt, men varför är det så svårt att komma iväg...
Ja du...ibland måste man nog vara med om sådana möten för att riktigt förstå hur lyckligt lottad man faktiskt är...Det finns ingen rättvisa och inget som är självklart...
Att pressa sig så att tillvaron blir en kamp ska man inte göra - njutning är också en stor kärna för hälsan...ja så klura ut ett sätt så att du både kan "PW" och slappa...
Kram från Malin
Vilken rysarläsning. Visst tar man sitt liv alldeles för mycket för givet.
jag är i samma ålder och såna där tankar börjar smyga på mig också.
Men man kan inte slå knut på sig själv - vardagslivet måste flyta på och för många måsten blir hinder i livet mer än njutning. För egen del får min lilla hund ut mig varje dag - ingen powerwalk men just nu får jag nöja mig med det. Äta sunt försöker jag också göra i veckorna vilket höjer min livskvalitet. På helgerna unnar jag mig men jag har koll på min vikt vilket är hela poängen.
Hoppas du hittar din balans och vad som känns bra för dig.
Lycka till med det och sen vill jag önska dig en sriktigt skön midsommar!
Kram från Monica
Vilket möte, kan bara tänka mig hur det berörde.
Jag jobbar 75% och det gör att jag inte börjar jobba förrän kl 9 flera dagar i veckan. Jag passar då på att jogga innan jobbet. Som du säger är ju detta inget alternativ för dig och jag har full förståelse för att det är hektiskt även efter jobbet. Börja med att bestämma en dag i veckan då du ska ta en pw och skriv in det i almanackan. Öka sedan allt eftersom. En gång är ju bättre än ingen gång!:) Mitt mål är tre joggingrundor i veckan och än så länge funkar det. Lycka till!:)
Ha en trevlig midsommar!
Kram
Åh vad du berör i dina dagar...
Känner mig så som du gör, jag vill verkligen hinna
Men i min värld går det inte, inte nu iallafall.
En klok vännina sa till mig, 8-8-8
Tänk så Lollo ... Dvs
8 timmars arbete, 8 timmars sömn, 8 timmars tid & då sin egen tid...
Jag är inte inärheten just nu...
Men jo jag hade en stroke ministroke kallades den
Jag vet inte skilnaden men glad & tacksam att mina nära
Såg genast att något var fel, så jag kom in i tid till akuten.
Klarade mig utan synliga men, men nä dit vill jag inte igen.
Tänker på fin vän...
Han är nog glad innerst inne, att han lever bara det !
Så jo slutar med att jag hoppas att kunna ta en prommrnad i helgen, njuta av ett spring i skogen men framförallt försöka
Se det possetiva & vackra, här och nu.
Glad midsommar och var rädd om dig & de dina
Lollo
