Förjävligt

Hej och god kväll,
 
Efter flera timmar i en kall ishall, efter en kebabtallrik med pommes, efter "Sunes Bilsemester" på bio med popcorn som tilltugg så ville jag väldigt gärna ge mig ut  i spåret för löppass nr 17.
 
 
Men det var mörkt fastän klockan endast var tidig kväll och det kändes sådär. Dock vann viljan att springa över det faktum att det var mörkt ute. Väl i spåret verkade det som om jag var ensam. Ända tills jag skymtade en man som inte såg ut att motionera.
 
 
Och då hände det.... Det hände sig, att jag som inte kan anses vara särskilt rädd av mig, tänkte tanken att det kanske inte var helt klokt beslut att springa själv i spåret. Tvärtom, kanske det var en urdumt. Jag bestämde mig för att inte utmana ödet och valde därför att springa klart mitt löppass, men ta min PW-runda på belysta trottoarer längs bilvägar istället.
 
 
Det är bra sorgligt att det så snart kvällen blivit mörk infinner sig en känsla av otrygghet och detta fastän spåret är upplyst. Jag tycker inte om att det skapar en rädsla, så pass att man (läs jag) i detta fall väljer att göra avsteg från det jag egentligen vill, nämligen springa och gå mina PW i spåret.
 
 
Jag känner mig förbannad över att rädslan över att råka illa ut tog överhand. De är få, dem som är ett hot mot oss kvinnor, i ett löparspår. Men att chansa kan stå oss dyrt. Hade det varit fler än han och jag i spåret då hade jag vågat vara kvar, men.......magkänslan ikväll, den lyssnade jag till.
 
 
Dagens reflektion är att det hemskt att alla män, efter mörkrets inbrott i ett elljusspår, blir ett hot mot oss kvinnor. Det är förjävligt på ren svenska. Synd om alla män som bara är ute i spåret för att motionera och synd om oss kvinnor som känner otrygghet och rädsla.
 
 
Och just denna man som jag uppfattade som ett tänkbart hot, han kanske är världens snällaste.
 
 
Må så gott

Kommentarer
Postat av: Jenny

Kära Lotta!
Vi som pratade om det i torsdags - jag tycker att det va bra att du inte utmanade ödet, gillar inte alls att du är ute och springer i mörkret..
Är rädd om dig!
Kramar!
// J

2013-12-29 @ 21:23:52
Postat av: Ruth i Virginia

Detta är en sak som gått förlorat från
"förr i tiden" - att känna sej säker vid
så gott som alla tillfällen.

1953 kunde jag gå ensam genom Chinatown i San Francisco efter mörkrets inbrott. Några år senare, när vi fått barn, kunde vi lämna dem på lekplatsen, medan vi gjorde ärenden i sta´n. Inte nu. Nu törs folk inte låta ungarna leka på gatan en gång.
Det är verkligen ledsamt.

Du gjorde rätt i att tveka. Gut feeling! Följ den!

2013-12-29 @ 22:00:29
Postat av: LiseLotte

Det gjorde du rätt i. Och jaa, det är FÖR JÄVLIGT!

2013-12-30 @ 00:51:21
URL: http://southlakeblog.wordpress.com
Postat av: Ekenäsliv

Verkligen hemskt att det är så..
Men många med dig känner precis likadant, tyvärr.. Mig inkluderad.

Vill nu önska dig ett riktigt Gott Nytt År!
Kram Anna

2013-12-30 @ 01:00:35
URL: http://www.ekenasliv.se
Postat av: Lotta

Kloka du! Det är precis som du skriver. Jag hade gjort likadant, och jag är glad att du gjorde det.

Precis, gut feeling - lita på den!

KRAM xo

2013-12-30 @ 02:53:39
URL: http://www.charmigacharlie.blogspot.com
Postat av: Channal

Visst är det rent för jävligt att män ska behöva be om ursäkt för att de är ute och går på skumtimmen! Och att vi kvinnor ska behöva känna oss rädda! Jag hade gjort precis samma sak som du! Sprungit hem!

KRAM Anna

2013-12-30 @ 09:33:24
URL: http://www.annasinspiration.blogspot.com
Postat av: The Place To Be

Jag håller verkligen med! Så trist att man ens ska behöva tänka så. Eftersom vi bor i ett mörkt land så vill man ju kunna motionera fritt året om. Men jag hade gjort samma sak som du!

Kram Malin

2013-12-30 @ 21:00:48
URL: http://theplacetobe.se/
Postat av: A House With A View

Ja fy vad himla tråkigt... :( Men du gjorde helt rätt tycker jag, inget bra att utmana ödet när det kommer till sådana situationer...

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År!

Kramar aka

2013-12-31 @ 14:02:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0