Bönhörd

 Hej och god kväll på er,

 

Min yngsta son och jag åkte hemifrån 07.15 i morse och kom hem 20.40. Vilken lång men härlig dag!

 

 

Vi inledde denna lördag med tidig hockeyträning.

 

 

7 timmar denna lördag har tillbringats på Gröna lund med Min fina vän Gisela och hennes dotter Rebecca.

 

Oh my god vad vi är trötta nu jag och min son :-)

 

Dagens reflektion handlar om att bli bönhörd. Något som jag blev idag. Min yngsta son vill åka allt och det gör mig skräckslagen. Jag kan inte förklara men jag är skiträdd. Får (nästan) dödsångest av att ha honom i attraktioner som jag själv inte vågar åka. Idag ville han åka katapulten. Medan han stod i kön blev jag sjuk av oro, kunde inte står still. När det väl var hans tur så hade han inte längden inne. Fattades 2 cm. Tack, gode Gud tänkte jag!

Sen ville han åka Eclipse, och fastän jag verkligen inte ville att han skulle åka den, så hade jag lovat och löften är till för att hållas. Men även här blev jag räddad från känslan av dödsångest. 75 minuters väntetid  var det som räddade mig. Jag blev bönhörd och det tackar jag för.

 

Ju äldre jag blir desto harigare blir jag. Det står helt klart!

 

Tack Gisela och Rebban för en toppenfin dag på ett soligt Gröna Lund.

 

Må så gott alla ni som kikar in här.

 

Mysigt på Grönan :)
Så ni får åka tillbaka i vår för då har han nog växt mer än 2cm :)
Kram

Oh, jobbigt med den dödsångesten... men kul med Grönan:) Jag upplevde mer att jag var rädd för ALLT innan mina barn växte in i varje ålder, alltså före, sedan när det väl var dags så gick det bra:) Hoppas det är så för dig om två centimeter:)

KRAM
Milla

Visst är det jobbigt när barnen är så djärva när man själv är en räddis...känner igen det där & dessvärre blir det inte bättre.
Du vet nu är det bergsklättring, bungyjumphopp, läskiga resor...mm
det gäller bara att hålla ihop & hoppas att de överlever.
Inte alltid lätt att vara mamma & absolut inte, en rädd mamma:)
Kram Åsa

Du är inte ensam. Jag känner igen mig!

Jag fick dem på Grönan att stanna virvelvinden en gång! Min dotter satt där i och jag fick för mig att hon skulle flyga ur!! Stackars barn... jag vill inte överföra min skräck!! De har ju så kul!

Men när jag var 14 år hamnade en kamrat vid mina fötter. Hon flög ur en karusell och hon dog på ögonblicket mitt framför mig. Fy fan så vidrigt... glömmer det aldrig!!

KRAM Anna